av Jennie Karlsson, Rehabstation Stockholm
Planet går 09:20 mot Linate i Milano. Jag ska till Hotel Mariott för att delta på RIMS en rehabiliterings kongress för Multipel Skleros. Förväntningarna är höga. Dels på innehållet men också på människorna jag ska träffa. Det som är bäst är att den här kongressens huvudfokus verkligen är rehabilitering och inte mediciner som det så ofta annars är.
Jag flyger med min kollega som jag egentligen inte känner så bra än. Det ska bli kul att lära känna honom bättre och få möjlighet att prata om våra verksamheter. Vi arbetar båda i MS-team på samma företag men på olika platser i Stockholm.
Vi landar i Linate och tar oss med bus och tunnelbana till hotellet. Det går smidigt och oväntat fort. Eftersom att vi kommer fram mitt på dagen har vi chans att gå runt på stan och se Milano. Nästa dag ska vi delta på en Workshop på ett sjukhus en bit utanför stan.
Milano verkar vara en trevlig stad inte alls så där bufflig och fyrkantig med stora modehus som jag hade föreställt mig. Många små caféer och butiker. Visst andas det tydligt mode om Milano men stan har så mycket mer att erbjuda.
Senare samma kväll möter vi upp några fler RIMS-deltagare som också fått möjligheten att delta på denna kongress genom stipendium från MS Fonden. Det blir en sen middag, vi inleder med pasta och pizza. Maten håller sen god kvalitet genom hela kongressen.
Nästa dag åker vi på vår workshop. Vi har valt vilken vi vill gå på innan avresa. Den ska handla om neuroplasticitet. Något jag verkligen ser fram emot. Mina förväntningar på den här workshoppen krossas tyvärr ganska så snabbt. Inte för att innehållet är dåligt utan för presentationen av den är svår att förstå. Jag försöker verkligen lyssna och koncentrerar mig men det är lönlöst att förstå engelska på otydlig italiensk brytning. De gör ju sitt bästa och det är inte deras fel att de inte kan engelska när allt dubbas. Jag får ändå med mig några huvudpunkter. ”Use it or lose it”, ”träning, framför allt konditionsträning är viktig för minnet och hippocampus utveckling, samt att det är viktigt att utmana sina kognitiva funktioner ”. Det är också lite spännande att besöka ett sjukhus utomlands, vi äter i deras cafeteria. På sjukhusområdet verkar de också ha någon slags mini Zoo med apor och exotiska fåglar.
Vi åker tillbaka till hotellet för att gå på öppningsföreläsningen som är riktigt bra. Trots att det är på engelska av en italienare. Det märks att han pratar mycket engelska och kanske har bott i engelskspråkigt land. Han har alla kvaliteter en bra föreläsare ska ha samt levererar ett intressant budskap.
Kongressen har börjat. Det handlar mycket om just neuroplasticitet och hur vi ska använda forskningsresultaten i klinik. Föreläsarna håller blandad kvalitet som man kan förvänta sig. För en del är det första gången de står där upp och ska berätta sin grej medan andra har gjort det hur många gånger som helst. Det mesta är bra, men även om allt inte är bra är det fantastiskt inspirerande. Här sitter jag och där står hon. Där står hon! Dessutom är det inte bara hon eller han som står där bakom mikrofonen det är faktiskt hen som skrev den där artikeln jag läste för ett tag sen. Det är häftigt att få se ansiktena på dessa personer och höra de föreläsa.
De bästa sakerna med denna kongress är just motivationskicken, motivationen och lusten att en dag själv stå på RIMS och presentera min grej. Så himla häftigt! Sedan också att få träffa så många intressanta människor mellan föreläsningarna och prata om likheter och olikheter mellan länderna men också inom Sverige när det gäller MS rehabiliteringen och forskningen. Dessutom att få känna sig utvald att få detta Stipendium från MS fonden för att få åka på RIMS. Bara det betyder mycket för mig. En självförtroende ”boost”.
Deltar även i ett slags möte för speciella intressegrupper. Jag går på den som fokuserar på rörelse. Innehållet är inspirerande och det känns viktigt att vara en del i ett större nätverk på sikt. En fysioterapeut från Tjeckien berättar bland annat om hur hon och sina kollegor har startat ett träningsmaraton för personer med MS, anhöriga och vårdgivare. Man tränar som i lag i en timme och avlöses sedan av ett annat lag. Träningen är anpassad och syftar till träningsglädje och att uppmärksamma MS som sjukdom. Det hade varit kul att få till något liknande hemma i Sverige.
Det jag saknar är ett större tvärprofessionellt utbud på föreläsningar. Jag tror att RIMS hade varit så mycket mer om de verkligen hade satsat mer på att representera teamet i utbudet av föreläsningarna. Eftersom att jag är fysioterapeut har det verkligen varit min kongress men teamet är i rehabiliteringen av MS är mycket viktigare än vad jag som ensam fysioterapeut är.
Jag känner mig verkligen peppad och entusiastisk till att själv bidra till forskningen för Multipel Skleros.
Tack MS Fonden för den här fantastiska möjligheten.
