Multipel Skleros (MS) är känd sedan mitten av 1800-talet, och man har ofta tillskrivit Jean-Marie Charcot, verksam vid Salpétrière i Paris, den första beskrivningen av sjukdomen (1868). Några år tidigare hade det i den medicinska litteraturen publicerats teckningar av förändringar i centrala nervsystemet (CNS) från avlidna personer, men det var först i efterhand som man har förstått att de var orsakade av MS (Robert Carswell från Skottland och Jean Cruveilhier från Frankrike). Det är mindre känt men förtjänar dock påpekas att en tysk patolog, Friedrich Theodor von Frerichs, så småningom verksam vid Charité i Berlin, redan 1849 diagnosticerade det vi idag kallar MS i en patient med ”Hirnsklerose”.     

Det har ofta hävdats att den första dokumenterade sjukhistorien av MS finns att läsa i Augustus d’Estes dagbok. Augustus d’Este var sonson till George III av England och kusin till Drottning Victoria. Han beskriver i dagboken en episod med övergående synnedsättning, som har tolkats som synnervsinflammation (opticus neurit). Några år senare fick han ett recidiv av opticus neurit. Vid något tillfälle beskriver han dubbelseende. Senare noterar han domningar och känselnedsättning och kraftnedsättning i extremiteterna. Den intressanta dagboken ger en remarkabel beskrivning av det som sannolikt var det vi idag kallar skovvis förlöpande MS eller Relapsing Remitting MS (RRMS).  

Det finns fortfarande inte något prov som säkerställer diagnosen MS, men 1942 beskrev den amerikanske proteinkemisten Elvin Kabat att patienter med MS har ökad mängd antikroppar i ryggmärgsvätskan. Detta har utvecklats vidare, och numera gör man s.k. lumbalpunktion på alla personer som misstänks ha MS. Den ökade antikroppshalten visar sig i ryggmärgsvätskan som s.k. oligoklonala band, som saknas i patientens blod. Undersökningar under 1970-talet visade att antikropparna i de oligoklonala banden produceras av vita blodkroppar i ryggmärgsvätskan. 

Under 1980-talet fick man på vissa MS-centra, bl a National Hospital i London (av de flesta känt som ”Queen Square”, eftersom sjukhuset ligger vid Queen Square), tillgång till en magnetkamera för forskningsändamål. Magnetkameran eller MRT (magnetisk resonanstomografi) var då en helt ny teknik för avbildning av förändringar i bl a hjärnan och kanske t o m främst i hjärnan. Den använder sig inte av röntgenstrålning (och skall därför inte kallas magnetröntgen) utan av magnetfält och radiovågor. Magnetkameran utvecklades av Paul Lauterbur och Sir Peter Mansfield. De tilldelades 2003 års Nobelpris för sina arbeten. Idag använder vi MRT för diagnostik av MS, för att följa förloppet av sjukdomen och för att säkerställa behandlingseffekt av insatt behandling men naturligtvis också vid många andra sjukdomar i CNS (hjärnan och ryggmärgen) och andra organ.  

År 1993 är ett märkesår, för då publicerades den första studien som visade att en substans, interferon beta, hade gynnsam effekt på förloppet av MS och kunde bromsa sjukdomen. Detta medel godkändes samma år i USA som läkemedel mot MS och några år senare inom EU. Därefter har ett stort antal medel testats i stora internationella studier, och det finns idag ett växande antal registrerade läkemedel för behandling av MS.